man bara är så kommer tankarna. Just nu går mina tankar till Andreas. Min älskade saknade Andreas. Min Korean. Min Vän. Jag saknar dig så sjukt mkt Ante. Det gör ont. Det gör ont varenda jävla dag. Det kommer tårar.
Varför skulle du lämna oss?
Man kan ju tycka att det borde kännas lättare nu när det har gått över ett år sen du försvann.. Men det blir inte lättare, inte alls. Jag kan fortfarande inte acceptera att du är borta, jag kan fortfarande inte prata om dig utan att känna att tårarna vill komma ut. På nått sätt känner jag att jag vill prata om dig, jag vill gråta, jag vill skrika. Men jag kan inte.
Jag vill stänga in smärtan samtidigt som jag vill få ut den.
Spelar ingen roll vad jag gör, det gör fortfarande ont. Inget hjälper.
Allt påminner om dig, låtar jag hör, folk jag ser och platser jag befinner mig på. Du finns överallt på ett eller annat sätt.
Du var så jävla speciell. Minnen med dig kommer alltid finnas, önskar att man fick fler minnen med dig.
Men nu finns du bara inom mig.
Hoppas vi ses nån dag igen i en bättre värld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar