Efter tre och ett halvt år så har jag vant mig vid att ha en person i mitt liv. Vilket gör att jag saknar den personen om vi inte har setts på ett tag.
Jag är inte kär i personen utan jag har helt enkelt vant mig vid den personen. Säger inte att personen inte betyder mer än vana för mig utan tvärtom, personen betyder mkt för mig.
Skulle inte ha en och samma person i mitt liv under en sån lång tid om jag inte brydde mig om den. Men jag vill vara oberoende, vill inte bry mig. Men jag har nu insett att jag bryr mig.
Hur ska avvänjningen gå till?
Vi kommer aldrig kunna bli mer än vad vi är idag men det känns svårt att tänka tanken att vi inte ska ses mer. Men den dagen kommer ju att komma.
Nu har vi inte hörts på ett tag och det händer ibland att vi inte hörs på ett tag och då har jag tänkt och tänker varje gång det är så att det kanske är nu? Nu som vi inte ska träffas mer. Men hittills har jag haft fel varje gång..
Idag hörde personen av sig MEN inte för att ses utan för att be om ursäkt att vi inte hörts på ett tag... Jag vart faktiskt chockad, då jag tror att personen faktiskt inte bryr sig om vad jag tycker och tänker. Kanske har jag fel.
Personen kanske känner som jag.. Det är svårt att avvänja sig efter 3½ år.
Alltså inte så att jag vill avvänja mig utan mer att jag vet att jag kommer att behöva det, förr eller senare..
Nej nu ska jag gå och sova, var bara tvungen att skriva av mig lite..
1 kommentar:
Jag brottas med exakt samma sak som du. Fast vi har bara varit "tillsammans" sen i somras kan man säga.
Jag funderar så jag håller på att bli tokig på varför man gör så här. Hur man kan låta det gå så långt. Att vänja sig men inte vara kär. Det är så sant. Jag bryr mig och jag älskar på sätt och vis människan men kär, nej, det är jag inte och jag kommer förmodligen aldrig att bli.
För ett decennium sedan var jag ihop med kille i fyra år. Utan att vara kär. Och nu verkar jag gå in i samma sak igen. Fast att jag lovade mig själv. Tro mig. Jag har försökt att avstyra allt som min nuvarande vän och jag har. Men på något märkligt sätt gav jag honom en chans, trots att jag visste att jag aldrig kommer bli attraherad av eller kär i honom på det sätt jag önskar. Chansen han fick tog han med råge och visade sig vara en på många sätt underbar person. Och därför blev det ännu svårare..och nu sitter jag här. Och har vant mig hans kropp, hans närhet, hans prat, hela honom, hans lukt, även de delar jag inte alls gillade. Men jag är inte kär.
Det värsta är att det ibland känns som om jag kan lika bra gifta mig med honom. Samtidigt som jag aldrig kommer att få den man och det liv jag verkligen vill ha. För att jag vant mig nu och blivit bekväm och rädd att mista en så fin person. Men precis som du vet jag ju. En dag går det inte längre. Varför drar jag ut på det? Jag är rädd att det kommer sluta hemskt och jag orkar inte ta tag i det bara... - Johanna
Skicka en kommentar