Jag kanske råkar ta livet av, kanske bara råkad skära upp min hals för att ta ut det som gör ont. Men det är inte med mening då bara att jag får ett psykbryt.
Hör av dig om det blir värre sa han den där bögiga sjuksköterska från Medhelp.
"-VÄRRE? Lilla bög det kan inte bli värre än såhär, värre än såhär är nämligen döden," sa jag inte men jag tänkte det och sa -Mm...
Jag är en person som nästan aldrig känner mig ensam eller jag trivs oftast med ensamheten och har insett att jag kommer få leva ensam resten av livet. Jag har faced the fact att ingen vill ha mig. Och jag har vant mig vid det.
Men nu när jag är sjuk håller jag på att bli tokig av ensamheten. Jag har vart ensam en dag och kommer snart att börja knacka på hos grannarna för att prata lite.
Jag vill inte va sjuk och ensam. Frisk och ensam kan jag gå med på men sjuk och ensam??? Neheee. Boooring. Jag orkar inte ens gå ner till butiken för att handla. Jag orkar inte laga mat. Jag orkar fan knappt ta mig från vardagsrummet till köket.
Tack och lov ska pappa handla åt mig och komma hit med det? Hur fan skulle jag klara mig utan honom? I måndags var han här och bytte propp åt mig och nu ska han handla åt mig.
Vad gör man hemma när man inte orkar fixa med nått? Inte kan äta? Inte kan sova? Och inget att se på TV? Jo man blir tamigfan tokig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar