Inlåst...

Sitter och tittar på serien Inlåst. Så jävla gulliga killar faktiskt. Man blir så rörd.
Då slår de mig.. Nått sånt skulle jag vilja jobba med. Hjälpa unga som hamnat snett i livet. Det har jag tänkt på så många gånger förut, de e nått som jag alltid har haft i tanken att göra men jag har inte utvecklat den tanken till handling, kanske dax att göra de?
Trivs trots allt för de mesta väldigt bra på mitt nuvarande jobb, men de kanske inte är menat att jag ska va dagisfröken för alltid.
Men vad finns de för jobb där man hjälper unga kriminella?

Åh jag blir fan rörd till tårar av det där programmet.
Och unga kriminella killar får mig att tänka på Ante, min underbara korean. Jag saknar han så sjukt mkt. Det har gått mer än ett år men de går inte en dag utan att han finns i mina tankar. Det gör så ont att tänka på honom samtidigt som jag är glad för alla underbara minnen jag har med honom. Ante gjorde mkt dumma saker men han var en riktig vän för dom han brydde sig om. Åh jag saknar och älskar han så... Det är fortfarande svårt för mig att förstå att han är borta. Jag vill inte förstå, jag vill inte att de ska vara sant. Jag vill spola tillbaka tiden och ge honom en kram, skämta med honom som jag brukade göra. Man kunde alltid vara sig själv med Ante för han var inte nån som dömde andra. (Förutom när jag försökte spela CS)
Åh underbara Korean, kom tillbaka till oss..