När gamla sår rivs upp igen.

Träffade häromdagen en gammal lärare in på Gina. Hon frågade lite om folket som jag gått i gymnasiet med. Då kom det upp.. Ante.

Hon fick en chock när jag berättade att Ante inte längre finns med oss sen 1,5 år tillbaka. Var tvungen att börja pilla på lite kläder när jag berättade för att inte börja gråta mitt i butiken framför min gamla svenska lärare.

Min födelsedag var i Torsdags. Minns en födelsedag för några år sen då Ante bad mig möta honom i centrum, han hade köpt två bakelser till mig i present. Så jävla underbar var han faktiskt, han brydde sig om sina vänner mer än man kan tro. Man måste ha känt honom för att fatta det.

Läste Johannas blogg, då hennes och Kents vän gått bort i veckan, hennes ord fick mig att minnas allt igen. Hur känslorna kändes när dom var alldeles färska. Jag beklagar verkligen er sorg och vet hur det känns.

Detta är ju tyvärr en känsla jag inte vill veta hur det känns.

Men jag vet att det gör ont. Jag vet hur minnena spelas upp i huvudet som en film om och om igen. Jag vet hur tårarna inte kan sluta rinna, jag vet hur allt påminner om just den personen.

Jag vill säga att det blir bättre med tiden, men jag kan inte. Jag vet att det inte gör ont lika ofta men det gör fortfarande lika ont.

Ante finns i mina tankar varje dag. Jag vet att jag ska vara glad att jag har minnen av honom, att jag ska vara glad över dom åren jag fick känna honom, men smärtan över att jag inte kommer få fler minnen över att vi kommer aldrig mer skratta tillsammans och prata om sjuka saker gör så förbannat jävla ont.

Man trodde ju att efter 1.5 år så ska det inte göra lika ont längre. Det gör fortfarande förbannat jävla skit ont kanske inte hela tiden men fortfarande jävligt ofta. Och jävligt mycket.

Tårarna rinner ner för kinderna, det gör ont i magen. Jag saknar min Korean så jävla mkt att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Hoppas hela tiden på att detta ska vara ett sjukt skämt och att han ska komma tillbaka och ge mig en kram, hämta hans solbrillor som han glömde hemma hos mig sommaren innan det hemska hände, dom ligger fortfarande på samma ställe.. på byrån i hallen.

Nu undrar ni kanske varför jag skriver om detta efter så lång tid, men detta skriver jag inte för er, detta skriver jag för mig. Det är otroligt skönt att skriva av sig om såna här känslor.

Men samtidigt så känns det inte som att Ante är borta, han finns här. Han är våran bästa skyddsängel. Han har alltid velat se efter sina vänner och jag tror inte för en sekund att döden stoppar honom.

Han finns här. Han kommer alltid finnas inom mig. Inom sina vänner och föräldrar.

En dag då kommer vi att ses igen. På andra sidan. Det finns inget annat. Vill inte tro på nått annat.

Underbara älskade Andreas Hyun Kyu Kim Malmqvist du är älskad och saknad av alla som stod dig nära. Varför var du tvungen att lämna oss såhär tidigt?

Du sa alltid att du skulle dö ung, men jag ville aldrig tro på det, skrattade bort det.

Om du såg vad som hände förra helgen så vet jag att du fick dig ett riktigt gott skratt.

Du lovade mig att säga hej då innan du försvann. Du lovade mig att om vi var singlar och utan barn när vi var 30 så skulle vi skaffa barn tillsammans. (Fast jag vet att du lovade det med alla dina tjejkompisar)

Jag skulle kunna skriva en bok om mina känslor och min sorg och minna underbara och mindre underbara minnen med dig. För känslorna är många och minnen är många.

Saknar och älskar dig för alltid. Tack för alla skratt du givit mig och alla underbara minnen!