Ensamhetstankar.

Jag är egentligen en sjukt social människa. Men ibland vill jag bara vara själv. Har en sån period just nu.
I måndags var jag hos Maria för lite fika.

Dom andra dagarna denna vecka har jag endast velat ha mitt egna sällskap. Har suttit framför datan och TVn på kvällen och bara varit. Har inte haft vilja att blogga ens.

Man tänker när man är ensam dock, ibland lite väl mkt.
Tankar på folk som funnits i mitt liv men nu inte längre gör det. Hur man kan bry sig om nån jätte mkt och sen inte bry sig alls.
Hur man kan tycka om nån jätte mkt och sen hata den?

Jag kan känna att det finns vissa jag saknar sjukt mkt men jag kan ändå känna att dom förtjänar inte mig i deras liv. Att det är för det bästa det som blivit. Samtidigt som saknaden och dom bra minnena finns där. Saker som händer som endast just den skulle fattat.

Folk man trodde man kunnat lita på kanske just nu går och berättar allt för andra?
Kan man lita på sina nära? Vad händer om man blir ovänner? Om man faktiskt vill såra den andra? Det finns ju oskrivna regler för detta men följer man dom när man är arg och besviken?

Just sånt här som man inte ska tänka på, man blir knäpp. Totaly bonkers!
Man ska glädjas åt dom som finns i ens liv nu och man ska kunna lita på sina nära annars så blir man nog tokig.

Men har man känt nån i ca 17 år så tror man att man känner den, men sen så händer en liten sak som visar att man har aldrig känt den. Hur fort det kan gå från att vara bästaste vänner till att vara ingenting, inte ens bekanta?

Man har haft en relation med nån i några år framochtillbaka man har skrattat och gjort roliga saker med varandra och helt plötsligt händer det nått så att man blir så jävla förbannade på varandra så att man hatar varandra istället. Alla skratt och allt annat mys bara bleknar. Det blir lixom bara svart.

Jag undrar vilka av mina vänner som kommer följa med länge och vilka som kommer försvinna, tyna bort? Vill ha kvar er alla föralltid.

Och killar...? Ni kommer ju och går. Inte för att jag är promiskuös utan för att jag är 24 år och har haft några kärlekar och flirtar som försvunnit. Bleknat som sagt var.
Två karlar i mitt liv har betytt mer än andra (asså om man inte pratar vänner och familj), båda dom två hatar mig i dagens läge. (Måste faktiskt försvara mig och säga att det inte är bara jag som varit dum i nått av fallen) Dom finns inte i mitt liv eller i min telefonbok längre.
Kommer det komma nån som kan stanna? Föralltid? Nån som inte tröttnar på mig och nån som jag inte tröttnar på?
Nån som kan hantera mig? Nån som kan säga åt mig att "Anncharlotte nu är det faktiskt dax att gå hem"? Nån som tar mig med storm? Nån som är rakad, tatuerad och jävligt snygg?

Känner inget behov av nån man i dagens läge egentligen, trivs med att va med mig själv, men jag vill inte åldras själv. Vill ju egentligen inte åldras alls.
Men än sålänge är jag ung och har inge bråttom alls.
Letar inte efter nån kärlek, utan han får hitta mig. Oddsen för att han gör de kanske inte är stora men dom finns... Kanske..
Jag vill lixom inte heller "bara nöja" mig med nån. Jag må vara kräsen oxå, men med all rätt tycker jag!

Och saknaden efter Andreas.. Få mig inte ens att börja. Det kan bli ett långt inlägg igen.

Föresten...
Varför vann Anna Bergendahl Mellot? Tell me.. please.
Va ere för fel på underbara snygga Alcazar?

Har ett fett blåmärke på min högra underarm, nån som vill ge sig tillkänna?

Kan våren skynda sig lite nu, I need it. Saknar min skinnjacka och att kunna gå underbara härliga vårpromenader.

Imorrn blire ljusfekke med vin...
Måste spraytana mig nu. Orka? Neee...

Skönt att det är fredag imorrn. Trött på att jobba just nu, trött på att behöva gå upp på morgonen, trött på att le fast man vill sova. Trött på att leka fast man vill tuppa av.

Nu blire ett bad sen ska jag försöka spraytana mig och kolla på ett avsnitt av Andra Avenyn då jag missat en massa avsnitt. Sen blire till att tuppa av för att överleva fredagen.

Tjingtjong din gamla kalsong!