Vissa minnen vill man bara inte tänka på. Men det går inte att låta bli alltid då saker, lukter, smaker, platser och människor påminner oss om dessa minnen.
Pratade precis med Erica min vän och så berättade hon att hon ska på en intervju för en skola hon kanske vill komma in på, jag ångrade att jag frågade vart skolan låg, när hon sa namnet på stället så gick en rysning genom kroppen.
Minnena därifrån är underbara men människan jag upplevde minnena med är inte längre samma människa, jag vill bara tänka på allt skit med denna person för att inte sakna honom.
Att sakna honom är nämligen dödsförbjudet.
Hur raderar man minnen? Borde man inte kunna göra det när minnena får en att må dåligt, får en att vilja gråta, får en att vilja skrika?
Jag kan inte låta bli att hata slutet. Men jag hatar inte honom, det har på nått sätt gått över hat och jag känner mig bara tom. Saknar den han en gång i tiden var men då han inte finns längre så blir det bara tomt, mörkt. Minns egentligen bara det dåliga tills nått påminner mig om det bra och då gör det ont.
Kommer dom bra minnena alltid göra ont?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar