Drip drop..

Det var längesen jag grät såhär. Men minnena bara dök upp. Minnen som gör så ont men samtidigt jag är så glad över att ha.

Tror fortfarande att detta är en hemsk mardröm, ett dumt jävla skämt! Men du kommer inte tillbaka.

Jag minns stunderna hemma hos mig, jag minns festerna, jag minns breven från när du satt på Hassela, jag minns när vi hängde i skolan, jag minns när han skrattade åt mig när jag spelade CS, jag minns hans skratt. Fotrycken. Allt spelas som en film i mitt huvud. En film med världens sämsta slut. Där tårarna inte slutar rinna nerför kinderna. En film man mår så dåligt av.

Jag kan inte fatta att det har gått två år. Två år av saknad och av sorg.

Att mista en vän är så orättvist, att inte få uppleva sin 23 årsdag borde inte vara möjligt.

Det är tomt efter dig Andreas. Du fattas mig. Så många som saknar dig, så många som älskade dig. Trots att du gjorde så mycket dumt så gjorde du så mkt bra. Du var en vän.

Även om du inte alltid fanns nära så visste man att du alltid fanns där.

Jag minns sista sommaren. Vi satt på min balkong i flera timmar och drack sprit och snackade skit. Jag bär det minnet med mig för alltid.

Jag minns dagen innan du försvann ifrån oss. Du var glad. Du var alltid glad. Du hade nästan alltid ett leende på läpparna. Man vart glad i din närvaro.

Min korean. Varför skulle du lämna oss? Du har lämnat ett svart hål efter dig.

Jag är så glad för att jag har mina minnen med dig, men det gör så ont att veta att det inte blir fler minnen, att jag inte kommer få höra det skrattet mer.

Ni som säger att det blir lättare med tiden har rätt. Det är lättare nu men såren är långt ifrån läkta. Kommer dom nånsin läka? Kommer saknaden nånsin försvinna? Kommer smärtan över Antes bortgång tyna bort? Kommer minnena bara ge mig glädje i framtiden och inte blandas med sorgen?

Hoppas på Nangijala lilla Krigarn!

Jag älskar dig nu och föralltid!